Därför ska du inte ta debatten med rasisterna på Facebook

Med ett val runt hörnet och polarisering som en identifierad samhällsutmaning är det många som vill ta debatten med oliktänkande men som samtidigt  funderar på hur man kan bidra till ett bättre debattklimat på nätet. Här är några konkreta förslag på vad du kan göra, och vad du borde undvika.

Ett återkommande tema under förra veckans Internetdagarna var att vi alla behöver ta individuellt ansvar för Internet. “Vi kan göra det tillsammans” är väl något av det minst farliga man kan föreslå, även om jag inte tror att vi kan bygga ett fungerande internet enbart på individuellt ansvar. Men det finns vissa saker som är bättre att göra än andra om du vill att trollen ska få mindre makt och hatet minska. Vissa saker, som kan verka oskyldiga, är rent av kontraproduktiva. Så om vi alla ska “göra det tillsammans” så gäller det att folk förstår vad som funkar och inte, utifrån hur internet ser ut idag.

Om målet är att åstadkomma skillnad, gäller det att jobba så smart som möjligt.

Varför behöver vi tänka på att ta debatten digitalt på rätt sätt?

Facebook är en teknisk plattform med vissa spelregler. Att förstå hur saker och ting sprids på nätet, och vad som påverkar detta, är nyckeln för alla som försöker höra sin röst hörd. När det kommer till just främlingsfientligt och rasistiskt innehåll är en del av initiativen och idéerna om vad den enskilda borde göra för att stävja detta, rent kontraproduktiva. Min avsikt med den här texten är inte att klanka ner på dessa initiativ, utan att – utifrån mitt perspektiv som någon som dagligen jobbar med att utnyttja Facebooks mekanismer – hjälpa till att förklara vad som vore att föredra istället. Självklart ska vi inte blunda för främlingsfientligt innehåll på nätet. Inte heller för annat innehåll där vi inte håller med. Men om målet är att åstadkomma skillnad, gäller det att jobba så smart som möjligt.

Här kommer fyra punkter du med fördel ska göra istället för att “neutralisera” eller debattera i kommentarerna på främlingsfientliga, rasistiska eller i största allmänhet korkade inlägg på Facebook. Eller, den allra första punkten är att anmäla det som på riktigt är rasistiskt. Snart kommer även funktioner från Facebook som gör det möjligt att anmäla falska nyheter och misinformation. Men om man vill göra mer än så? Om man vill verka för att världen ska bli en bättre plats? Det är faktiskt lättare än du tror.

Vad kan du göra för att minska polariseringen på Facebook

1. Ignorera det som är kass

Kommentera inte på främlingsfientligt eller hatiskt innehåll för att “ta debatten”. Kommentarer, reaktioner och hur länge vi tittar på något påverkar direkt hur många andra som får se det eftersom Facebook anser att det här innehållet är relevant för många. Facebooks algoritm “prioriterar upp” innehåll som får mycket likes och kommentarer, så när du kommenterar på poster du inte gillar kommer det innehållet alltså att nå ännu fler.

Den goda tanken om att många gemensamt ska gå in och skriver neutrala eller debatterande kommentarer på rasistiskt och hatiskt innehåll är alltså fullkomligt kontraproduktiv och hjälper alltså istället till att sprida detta. Tig ihjäl och anmäl hatet, ägna istället din tid åt de tre följande punkterna.

2. Gilla och kommentera det som är bra

Engagera dig i innehållet du vill se mer av. Kommentera och gilla på innehåll som du gillar, då är det istället det innehållet som når fler. Ditt engagemang kommer också, som en bonus, att skapa glädje hos personen som skapat innehållet. En hälsning till din moster som köpt nya krukor är därför en väldigt bra investering. Dels blir hon glad, och dels har du injicerat lite trevlighet i plattformen.

Det har skapats en kultur av att man egentligen inte ska posta innehåll på Facebook om man är “cool”.Det finns flera aspekter kring varför det här är viktigt. En extremt kortsiktig effekt som vi vill åstadkomma är att rekommendationsalgoritmerna prioriterar det positiva och trevliga, gärna också det ofarliga, så att det visas för fler. En god cirkel istället för en ond. Men vi är mycket mer benägna att lyssna på personer i våra liv som är snälla mot oss, som bryr sig om oss och uppmärksammar det vi gör. Så om vi engagerar oss i våra medmänniskor kommer de dels att lyssna på oss men också göra mer som vi gör och närma sig våra värderingar för att de känner sig närmare oss.

Det har skapats en kultur av att man egentligen inte ska posta innehåll på Facebook om man är “cool”. Att man ska hålla bilderna på barnen för sig själv. Det är inte alls bra, eftersom det gör att vanliga vettiga människor syns i mycket mindre utsträckning än de egentligen utgör av Facebookpopulationen. Svälj coolheten och bjud på en snäll kommentar. Det gör att de som känner sig lite ensamma eller utsatta känner sig sedda av dig och de kommer vara mer positivt inställda till vad du säger i andra sammanhang. Vi vill alla känna oss uppskattade och viktiga, och allra helst del av ett socialt sammanhang.

3. Hjälp folk att hitta grupper de kommer gilla

Hjälp folk på Facebook att hitta in i grupper du tror att de är intresserade av och kan uppskatta (men som inte är extremt politiska). Vi har stora behov av att vara del av grupper och både familjen, kyrkan och idrottsrörelsen har varit en bra plats för folk att få detta behov tillgodosett. Men i och med att samhället förändras så förändras också folks grupptillhörigheter.

Många, som inte är Facebook-experter, hittar idag till grupper när de skapas i samband med nyhetshändelser som får stor spridning. Eller när de blir tillagda av en vän. Det gör att det är svårt för folk att hitta positiva och peppiga sammanhang som de själva gillar fastän de här sammanhangen egentligen finns. Om du aktivt hjälper folk du känner, och tror kan uppskatta en grupp, att hitta till dessa platser, är sannolikheten att tråkigare, trolliga grupper tar över deras vardag mycket mindre. Fråga alltid personerna i fråga så klart, och förklara varför du tänker på just dem. Det allra bästa är nog om du också är med i gruppen själv. När jag har studerat Facebook-grupper blir det också tydligt att många grupper med extrema åsikter är öppna, och därför lättare för folk att hitta till, än andra grupper som ofta är stängda eller hemliga.

Varför fungerar det?

Varje dag, vecka efter vecka, publiceras det flera inlägg som önskar de andra gruppmedlemmarna en trevlig dag. Det här kanske låter banalt, men det kan faktiskt göra större skillnad än du tror. Michela Del Vicario och hennes forskarkollegor har visat att vi på internet, precis som i verkliga livet, är mycket mer benägna att ta till oss information från människor som tillhör “samma grupp” som vi. När man tittar på extrema grupper av varierande slag kan man ofta se att de har gruppbeteenden som stärker gemenskap och tillhörighet för de som deltar. I flera av de stora grupperna med främlingsfientliga undertoner finns en tradition av att hälsa varandra godmorgon. Varje dag, vecka efter vecka, publiceras det flera inlägg som önskar de andra gruppmedlemmarna en trevlig dag. Om det här är den enda hälsningen du får på en dag blir det självklart en viktig händelse.

Sociala medier är en fantastisk plattform för att väldigt enkelt skapa tillhörighet och gemenskap. Så, om vi vill komma åt att många söker sig till främlingsfientliga eller trolliga grupper behöver vi helt enkelt hjälpa folk att tillgodose behovet av tillhörighet på något annat sätt.

4. Posta själv

Publicera eget innehåll som folk kan engagera sig i. De senaste åren har mängden innehåll som användare postar till sina flöden minskat drastiskt. Det gör att mycket av de innehåll som folk får upp i sina flöden spelar starkt på känslor eller har en agenda av något slag. Det är reklam, nyhetsartiklar och upprörda medmänniskor. Dela med dig av bra, vettiga artiklar du läser. Fråga dina vänner om restips, middagstips och barnbokstips.

Om varenda kommentar som idag läggs på att “prioritera upp” rasistiskt innehåll hos Facebook istället var början på en tråd om bästa receptet på saffransbullar, skulle räckvidden för det rasistiska innehållet gå ner drastiskt. Pinga in dina vänner, dela andras poster och skapa positivt innehåll på plattformen.

Slutligen

Jag förstår att det här känns helfel om man har suttit och debatterat med rasister dag ut och dag in i ett år. Men det gäller att förstå vilka spelregler som gäller på Facebook.

Och jag skulle nog ändå vilja säga att om det är dina egna Facebook-vänner som uttalar sig rasistiskt eller delar falska artiklar, så ska du alltid säga till och identifiera vad som är fel. Då har ni har en relation där du sannolikt har möjlighet att påverka deras tankebanor mer än någon som inte är deras Facebook-vän. Men prata inte bara med den här personen när hen säger rasistiska grejer eller delar falska artiklar. Prata med dem om allt annat också, så är sannolikheten att de lyssnar på dig mycket större när du väl påpekar att saker och ting inte riktigt ligger till som de tror.

Därför är Filterbubblan inte det vi borde prata om

Filterbubblor har blivit en populär förklaring till varför Trump blev president. Men få verkar veta vad en filterbubbla faktiskt är. Och istället för att debattera filterbubblans existens borde vi egentligen fokusera på något mycket viktigare.

När Eli Pariser 2011 definierade begreppet “filterbubbla” i sin bok The Filter Bubble: What The Internet Is Hiding From You, var det inte jättemånga som brydde sig om det. De senaste åren har begreppet dock blivit allt vanligare för att beskriva ett suboptimalt internet, särskilt i relation till demokratifrågor. Problemet är bara att många inte vet vad en filterbubbla är. Begreppet används ofta felaktigt för att beskriva generell polarisering på internet, det vill säga att människor med en viss politisk åsikt inte möter personer med en annan politisk åsikt, och kanske inte ens exponeras för media eller information som går emot deras befintliga världsbild.

Enligt många mätningar verkar polariseringen öka, både i samhället och på nätet, och World Economic Forum anser att polariseringen är ett av de största hoten mot mänskligheten just nu. Men den här trenden har förvånansvärt lite med eventuella filterbubblor att göra, polariseringen började långt innan Internet och sociala nätverk var del av vår vardag. Jag ska försöka förklara.

Eli Pariser, som har definierat begreppet, pratar om de tjänster som ger dig personliga rekommendationer av innehåll utifrån dina tidigare beteenden. Det här är något som började hos Google och andra sökmotorer. Varje individ som letar information på internet med hjälp av de här tjänsterna får se visst innehåll men inte annat. De hamnar i en bubbla där visst innehåll väljs bort för att dina träffar ska bli mer relevanta för dig, men du vet inte om vad som är bortvalt. Idag använder nästan alla sociala nätverk och sökmotorer en algoritm som räknar ut och visar vad som är relevant för dig, snarare än bara visar upp posterna i ordningen de publicerades.

Det finns flera missuppfattningar om filterbubblor som skapar stor begreppsförvirring, även hos de personer som debatterar ämnet. Därför tänkte jag räta ut några av de här missförstånden. Eftersom begreppet ofta väcker en intuitiv idé om vad det är så är det inte konstigt att folk hör det, och tror att de vet vad det är. Särskilt eftersom mycket av debatten handlar om huruvida det finns bubblor eller inte, känns det prioriterat att vi vet vad en bubbla är innan vi ger oss in i detta.

  1. Alla har sin egen filterbubbla. Själva definitionen av filterbubblor utgår från att två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord. Men du delar inte din filterbubbla med andra människor.
  2. Filterbubblor handlar inte om politiska åsikter eller ideologier i sig, utan om all information. När det förekommer i sammanhang som rör politik eller samhällsfrågor på olika sätt skapar det andra effekter än om det handlar om effekterna av att dricka kaffe. Men det förekommer även där. Olika personer får olika saker beroende på vilka de är, men de vet inte varför. Politisk preferens är bara en del av all information om dig som en algoritm eventuellt använder för att ge dig relevanta rekommendationer, mycket styr dig sannolikt hårdare än politisk preferens, särskilt i Sverige där partierna är relativt många och lika.
  3. Filterbubblor handlar inte om att människor självmant kategoriserar sig med likasinnade, exempelvis genom att aktivt följa sidor eller vara med i grupper på Facebook. Det är här det börjar bli svårt. För grupperna du är med i och sidorna du gillar påverkar vad du får upp för resultat när du exempelvis söker information, de är med och formar dina personliga rekommendationer, din filterbubbla. Men att du får upp massor av innehåll i dina flöden från en viss grupp som du är medlem i är helt naturligt, du vet varför det sker. Även om du får så mycket notiser från en viss grupp att din telefon tar time-out och allt annat innehåll trycks undan, så kan du alltid gå ur gruppen, och få annat innehåll. Men du kan inte gå ur din filterbubbla, för när du söker på fönsterputs, sockerkaka och hur man stavar “egentligen” och dina resultat ser annorlunda ut än mina, så förväntar du dig inte att dina resultat ska vara påverkade av huruvida du surfar från telefonen, eller av vilket postnummer du bor på. Filterbubblor handlar om att vi inte vet vilken information vi inte har, särskilt när vi tror att det vi ser är vad alla ser.

Det finns forskning som visar att polariseringen ökar när människor kategoriserar sig i grupper där alla tycker väldigt lika och att detta har ökat i och med internet. Men dessa grupper är inte i sig några filterbubblor.

Att kategorisera sig i grupper med likasinnade är något forskningen vetat länge att människan gillar att göra. Långt innan internet påbörjades ett skifte från tajta nätverk som var fokuserade kring familjen till en lösare och mer fragmenterad nätverksstruktur. Den här är något som förstärks av sociala nätverk, där det är lätt att hitta andra personer som ser världen som du, även om de inte bor i ditt kvarter.

Debatten om filterbubblor

I debatten om filterbubblor används ofta dagstidningen som exempel på att fenomenet inte är nytt eller att de inte finns. Du hade en socialistisk eller liberal morgontidning, kanske även en kvällstidning, och det var dina enda perspektiv. Men tidningsexemplet missar nästan alltid två aspekter när det används för att förklara att filterbubblor inte är något nytt:

  1. Du visste vilket perspektiv din tidning förmedlade, det var även något tidningen själv kommunicerade.
  2. Du kunde alltid gå och köpa ytterligare tidningar om du vill veta vilka perspektiv du inte fick.

Men dagens rekommendationsalgoritmer skiljer sig på båda dessa punkter:

  1. Du har ingen aning om varför just du får just de träffar som dyker upp när du letar viss information.
  2. Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.

De här två faktorerna i sig är varför vi började prata om filterbubblor över huvud taget.

När forskaren Peter Dahlgren står på Internetdagarnas konferensscen och pratar om att filterbubblor inte finns, argumenterar han genom att säga att vi har mer information att tillgå idag, än någonsin tidigare, och att vi kan mäta att folk får information från fler olika källor. Det stämmer. Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens. Vi kan helt enkelt inte mäta huruvida filterbubblor finns genom att mäta antal nyhetssajter vi tar del av. Vi kan mäta huruvida filterbubblor finns genom att titta på vilken information som sorteras bort när folk försöker aktivt ta reda på hur något ligger till, och hur mycket två individers sökresultat varierar när de söker svar på samma fråga.

Filterbubblor handlar alltså inte om huruvida informationen vi tar del av är politiskt vinklad eller neutral. Utan om urvalet av information. Det är ett reellt problem som kan uppstå när tjänster använder algoritmer som ska rekommendera oss innehåll som vi sannolikt gillar. Det blir också viktigt att separera på passiv och aktiv konsumtion av information. För om vi aktivt letar information i ett visst ämne, exempelvis via Google, förväntar vi oss sannolikt ett större oberoende i våra sökresultaten, jämfört med när vi passivt konsumerar länkar som når oss i nyhetsflödet på Facebook.

Finns de då, Filterbubblorna?

En mycket snabb insamling av skärmdumpar på ett och samma sökord visar att det finns vissa skillnader. Men i mitt mycket bristande urval syns inte i närheten på så stora skillnader som tidigare visats upp vid jämförelser av Googlesökningar.

Mer intressant, när det kommer till sociala mediers påverkan på demokratin är hur folk själva kategoriserar sig i grupper med likasinnade. Det är en aspekt som aldrig kommer få lika stort medieutrymme eftersom det inte stämmer med narrativet att teknik är farlig eller antidemokratisk. Vi styr alla våra flöden i den riktning som passar vår individuella världsbild, helt utan hjälp från algoritmer.

Här är effekten på våra nyhetsflöden mycket större, beteendet är inte alls lika gömt i det dolda och vi vet att det bidrar starkt till polariseringen. Men frågan är – vad ska vi kalla det fenomenet?

Digital Stress – Mina tre strategier för att må bra

Digital stress handlar om den stress vi upplever när digital teknik används suboptimalt och gör oss stressade och sjuka istället för effektiva och glada. Den här artikeln är en personlig reflektion och handlar om hur jag har valt att hantera mitt digitala liv för att ge mig själv och min hjärna goda förutsättningar att dra nytta av digitaliseringen, utan att drabbas av negativa konsekvenser. Hur jag personligen hanterar digital stress helt enkelt.

Hur jag hanterar digital stress – en personlig reflekton

I höstas flyttade jag till Göteborg. Jag hade fått ett nytt roligt jobb med trevliga kollegor och hyrde en fin lägenhet i andra hand mitt i sta’n. Jag hade haft efter en tung vår på mitt tidigare jobb men sommaren var helt fantastisk och jag kände mig väl förberedd inför höstens nya äventyr.

Ingenting blev som jag tänkt mig och redan första kvällen bröt jag ihop. “Hemlängtan går över” tänkte jag och bet ihop.

Jag fortsatte bita ihop under hösten och insåg att jag behövde träffa en psykolog. Varje vecka fick jag hjälp att förstå vad som pågick men tillslut hade jag ändå hamnat i en depression som bara blev värre och värre. Det finns inget specifik händelse att peka på, men jag var väldigt ensam, allt var nytt, och jag hanterade den stressen genom att jobba.

Bakgrunden till förändringen – mina första depressionssymptom

Helt plötsligt började jag ha svårt att koncentrera mig på jobbet. Jag hade problem med att lyssna utan att dagdrömma och att ta beslut var nästintill omöjligt i vissa situationer. Jag kände mig osäker i min arbetsroll och kundkontakter blev jobbigt, särskilt när det innebar att jag var tvungen att koordinera möten och projektleda kollegor.

Trots det fortsatte jag köra på. Jag tänkte att det skulle gå över och tog ledigt en extra fredag någongång ibland för att åka hem.

Men vardagen blev värre med tiden. Jag slutade sova, tappade matlusten och flera kilon med det. Jag hade svårt att få något gjort på jobbet och löste det genom att jobba i tysthet när jag kom hem. Jag började få panikångestattacker för småsaker och blev allt sämre på att ta hand om mig själv.

Tillslut var depressionen ett faktum. Jag blev sjukskriven, först på halvtid, sen på heltid. I december flyttade jag efter många turer tillbaka till Stockholm och tryggheten. Jag ägnade nästan hela dagarna åt att sova, började träffa läkare och äta medicin.

Jag kunde ändå inte förstå vad som hade hänt. Det fanns egentligen ingenting särskilt anledning till depressionen, allt hade varit ganska bra. Mina kollegor hade varit fantastiskt stöttande hela hösten och min chef hade varit väldigt snabb på att plocka bort ansvarsområden och uppgifter som jag inte orkade med.

Samtidigt hittade jag ganska stora brister i mina egna arbetsmetoder. Något jag inte alls visste att jag hade utan upptäckte först när jag blev sjuk. Jag hade ju jobbat i värre situationer tidigare och det hade gått bra även om jag ofta tyckt att “det är lite mycket just nu”.

Eftersom flytten innebar att jag tappade tryggheten som vanligtvis finns i min vardag hade jag svårt att få vila och återhämtning. När min hemmasnickrade lösning på ensamheten var att jobba ännu mer hade jag mer stress i min kropp än jag klarade av att hantera och min hjärna började långsamt gå sönder.

Det här är en kort bakgrund till varför jag tagit tag i mitt digitala brus. Kanske kommer jag berätta mer om depressionen framöver, för den är ganska intressant i sig, men den här texten kommer handla om något annat. Om hur den digitala stressen också är stress och hur jag har gått till väga för att hitta en arbetsmiljö och ett privatliv som jag kan orka med, inte bara nu, utan resten av livet.

Stäng av alla notiser i telefonen

Jag började med att stänga av alla notiser i min telefon. Det har jag alltid gjort lite då och då, men ibland råkar jag radera mina inställningar, eller så får jag för mig att det är relevant och intressant att ha koll på vad som händer och sätter på dem igen. Men den här gången var det nog, jag orkade inte längre det konstanta blipp- och buzzandet.

När jag säger att jag stängde av alla mina notiser menar jag alla. Det vibrerar inte längre om det ringer och jag lägger ofta telefonen upp och ner för att inte se hur skärmen tänds vid meddelanden och samtal.

A. Ja, jag missar en del telefonsamtal.
B. Nej, det har ännu inte varit något livs- eller konkurshotande för vare sig mig eller mina kunder.

Den skillnad som jag märker, och mina vänner ofta påpekar, är att jag inte längre konstant försöker hålla koll på min telefon. Idag är det jag som äger min tid och den tid jag spenderar på kommunikation. När jag var på semester i april hade jag utan problem telefonen helt avstängd i 10 dagar.

Min familj är favoritmarkerad i telefonboken och när jag sätter telefonen i “stör ej”-läge kommer deras samtal och meddelanden ändå fram. Jag kan göra samma sak med en kollega, mäklare eller annan under en tid högt prioriterad kontakt om det känns relevant.

Släng alla program du använder för webbtjänster

När jag insåg att jag hade installerat appar för nästan alla digitala tjänster jag använder regelbundet, så att min dator konstant blippade och bloppade, fick jag mig en tankeställare. Jag insåg att jag ofta hade installerat en applikation för att det skulle vara lättare att upptäcka om något hänt, och reagera på det.

Det var primärt 3 saker som bad om min uppmärksamh: E-post, Facebook och Twitter. Jag blev ofta lite stressad av vetskapen att något hade hänt och jag insåg att jag var tvungen att göra något åt det konstanta informationsflödet.

E-post

Jag har länge haft ett problem av att jag blir störd av min inbox när jag jobbar. Det plingade till för varje nytt mail och gång på gång var min koncentration borta med vinden.
Jag började med att stänga av alla ljudnotiser i e-postprogramet Sparrow, ett program som jag verkligen gillar. Det hjälpte lite men jag såg ändå alltid den röda uppmärksamhetssökande ikonen när jag växlade mellan program i min arbetsprocess.

Som ett test började jag använda webbversionen av Gmail. Google har snyggat till alla sina tjänster och att jobba direkt i webbläsaren kändes inte så klumpigt som jag tidigare upplevt det. Det var skönt att enkelt ha möjlighet att välja om jag ville ha tillgång till både min privata e-post och jobbets.

Nu kan jag, när jag jobbar med något som kräver koncentration, med bara ett kortkommando stänga ner fliken med all e-post. Det var så skönt att jag snabbt bestämde mig för att avinstallera Sparrow och bara läsa mailen i webbläsaren.

Det kanske kan tyckas konstigt att jag inte bara stängde av Sparrow. Men jag har provat det också utan någon större framgång. Jag tror att det handlar om att den lilla ikonen var en ständig påminnelse om att det eventuellt kunde finnas olästa e-postmeddelanden att läsa.

Idag ser jag visserligen antalet olästa e-postmeddelanden i webbläsarfliken, men när jag gör saker som kräver mer koncentration är det sällan i webbläsaren och det betyder att jag får jobba ostört.

Parallellt med den här processen har jag också aktivt avregistrerat mig från nyhetsbrev, stängt av notifikationer per e-post och börjat jobba med Mailbox och Inbox Zero-metoden som innebär att all e-post som inte har en tydlig uppgift kopplad till sig ska arkiveras.

Twitter

Jag gjorde tidigare i höstas en rejäl gallring bland de jag följer på Twitter. Drygt hälften av de 1000 personer som jag följde i oktober är nu ett minne blott.

Trots att det var väldigt länge sedan jag engagerat läste vad som skrevs på Twitter var det så mycket brus i mina flöden att jag var tvungen att skära ner det. Jag vill ha ett Twitterkonto, det är en bra kontaktväg, en effektiv nyhetskanal och roligt tidsfördriv. Men jag känner inte att jag behöver vara aktiv dygnet runt veckans alla dagar.

Nu går jag med jämna mellanrum in och avföljer de som inte twittrat på länge, de som Twittrar om för mig irrelevanta saker eller med för hög frekvens. Det gör att jag bättre kan fokusera på de jag värdesätter på Twitter, och på att ge även de som följer mig något av värde.

Jag har gjort en lista med det som känns extremt prioriterat att hålla koll på. I övrigt har jag inga specialinställningar.

Däremot valde jag ganska snart efter att jag raderat mina e-postprogram att radera även Twitter-appen i datorn. Tidigare fick jag bara notiser när jag fick DM eller mentions, men det lyste ändå blått och påminde mig om att jag borde kolla vad som hänt. Nu behöver jag aktivt besöka webbsidan för att ta reda på om någon vill mig något eller tycker att jag ska engagera mig i en diskussion, det betyder att jag gör det när det passar mig, inte tvärt om.

Facebook

När jag väl loggade ut från mitt Facebook-konto, och därmed var tvungen att aktivt logga in varje gång, insåg jag hur mycket av min tid jag ägnade åt ett socialt nätverk. Tid över på jobbet -> Facebook, en tråkig kväll hemma -> Facebook, resa i kollektivtrafiken -> Facebook. Det spelade egentligen ingen roll vad jag gjorde, Facebook fanns alltid där och delade min uppmärksamhet.

Problemet är till viss del att Facebook är en del av mitt jobb. Det är en kanal, bland andra, som jag använder dagligen, och som jag hjälper mina kunder att ta väl hand om. Att inte vara medlem är i dagsläget inget alternativ för mig.

Att dela med sig av sig själv och sin uppmärksamhet kanske inte alltid verkar vara en dålig grej, men när jag började titta närmare på vem och vad det faktiskt var som åt upp mitt engagemang var det ofta någon gammal kursare som postat bilder på glass, en person jag träffat på en fest som klagade på vädret eller företag som tyckte att jag borde vara intresserad av deras nya tandkräm.

Jag insåg ganska snart att jag inte ville dela min uppmärksamhet med det här.

Jag började med att göra en rejäl rensning av allt jag någonsin “gillat” och därmed skapa mindre ämnes- och företagsbrus. Efter det gjorde jag flera rejäla gallringar bland mina vänner och det gör jag fortfarande löpande. Mitt mål är att alla jag är vän med på Facebook också är personer jag kramar om när jag träffar och som jag tror uppskattar information om vad jag gör i livet, precis som jag uppskattar att följa vad de hittar på.

En viktig grej som jag gjorde väldigt tidigt var att stänga av chatten. Det gjorde att jag kunde jag glömma ett Facebook-fönster öppet i webbläsaren utan att det började blippa av chattmeddelanden.

Att rensa och gallra är inte det enda jag gjort för att minska på bruset. Trots att jag sedan länge stängt av alla e-postnotiser kändes det inte tillräckligt. Efter några vändor utan notiser och ljud insåg jag att det effektivaste sättet att få lagom lite störning var att ta bort både Facebook-appen och Messages-appen från min telefon. Eftersom Facebooks mobilwebb är väldigt bra känner jag nu att Facebook finns tillgängligt när jag vill ha det, inte för att jag slentrianmässigt spenderar tid i appen eller blir påmind om att någon har hört av sig.

RSS-läsare och bloggar

Att läsa bloggar med RSS-läsare har varit en annan typ av tidsbov än e-posten. Jag följer många bloggar och jag har ibland svårt att hinna med att läsa dem även om jag vill. Ganska ofta har jag aktivt valt bort att prenumerera på bloggar som uppdaterar ofta för att det blir en oönskad stressfaktor att se den lilla räknaren på applikationen stå på 768 olästa inlägg.

När Google Reeder annonserade att de skulle lägga ner sina tjänster framöver började jag lite smått se över vilka alternativ som fanns. Jag har länge använt appen Reeder som jag gillar, och som troligtvis kommer hitta en lösning innan Google stänger ner.

Samtidigt hittade jag den webbaserade tjänsten Feedly som jag kunde modulera så att det passade min bloggläsning. Jag bestämde mig för att köra utan Reeder ett tag och nu har jag avinstallerat även den applikationen. Fördelen? Det är helt och hållet upp till mig och min lust att läsa bloggar, ingenting påminner mig längre om att jag “borde”.

Separera det privata från jobbet

Mitt sista steg för att få minska den digitala stressen har varit att helt och hållet dela upp mitt privata datoranvändande från mitt jobb. På min jobbdator har jag inga privata filer eller tjänster. Jag kan logga in på min privata e-post eller i min privata Dropbox om det är något särskilt jag vill åt, exempelvis när jag reser i jobbet, men utöver det är den datorn helt och hållet optimerad för jobb.

Det samma gäller min privata dator. Där finns inte en fil som är kopplad till mitt jobb, vilket gör att jag med gott samvete kan stänga igen jobbdatorn på fredagen och ändå vara uppkopplad eller jobba med privata digitala projekt utan att jag behöver tänka på att jag borde göra något jobbrelaterat. Det finns inget jobbrus som stör och det ger min hjärna nödvändig vila.

Jag har helt enkelt varit tvungen att hitta en digital vardag som gör det möjligt för mig att enkelt koppla ner när jag behöver. Och även om det var tråkigt att den här processen startat på grund av en depression känns det ändå bra att den startat.

Sammanfattningsvis – tre tips till dig som känner en ständig stress över det digitala bruset:

  1. Stäng av alla notifikationer på telefoner, datorer och andra digitala enheter
  2. Arbeta med e-post, Twitter och annat i webbläsaren inte i ett specifikt program
  3. Separera allt som är kopplat till jobb från det som är privat